Om Maine Coonen

 

Maine Coonen härstammar från Maine i USA. Det tros att rasen kommer från korsningar mellan angorakatter, som förts med av sjömän från mellanöstern, engelska katter som de första nybyggarna tog med sig, samt ryska och nordiska katter och korthåriga amerikanska bondkatter. Det hårda klimatet i denna regionen i USA producerade denna stora, härdiga katt som anses vara den första amerikanska kattrasen.  

Maine Coonen är en gammal amerikansk kattras, som fanns redan i mitten av 1800-talet i staten Maine i nordöstra USA.

Rasens namn har tillkommit på ett speciellt sätt. Befolkningen i Maine trodde på den tiden att deras långhåriga katter med randiga, välpälsade svansar var resultatet av parning mellan katt och tvättbjörn. En anledning att man trodde detta är deras välpälsade svansar, deras ursprungliga färg samt deras förtjusning i vatten som de gärna plaskar och krafsar i och tvättar sin mat i. På engelska heter tvättbjörn racoon, därför fick  dessa katter namnet Maine Coon.

Intresset för kattutställningar började under mitten av 1800-talet. Maine Coonen
var då mycket populär och vann ofta höga utmärkelser. I början av 1900-talet kom
den då mer exotiska perserkatten till Amerika, och intresset för den inhemska långhårsrasen avtog. Den höll på att försvinna som raskatt och användes mest som ladugårdskatt.

En liten grupp hängivna uppfödare i USA lyckades hålla rasen vid liv och 1953 bildades The Maine Cat Club, som höll utställningar uteslutande för Maine Coon. Intresset för rasen började att växa igen.

 
Till Sverige importerades den första Maine Coonen 1986 och den första kullen föddes 1989. Nu (2001) registreras omkring 300 Maine Coon-katter om året i Sverige.

Maine Coonen är en relativt stor katt. Hanarna väger som regel 5-8 kg och honorna, som förstås är mindre, 3,5-6 kg. Enstaka katter kan väga ännu mer. Maine Coonen utvecklas långsamt. De har inte växt färdigt förrän vid 3-5 års ålder.

Maine Coonen påminner en del om Norsk Skogkatt, men har en lätt inbuktning vid näsroten och ett smått fyrkantigt nosparti. Den har heller inte skogkattens sträva, ulliga päls utan Maine Coonens päls är halvlång och silkig. Den är lättskött och tovar sig som regel inte.


 

Maine Coonen kan ha nästan vilken färg som helst, utom choklad, lila och siamesmaskat, som inte är godkänt.

 

Maine coonens temperament
 
Maine coonen är en snäll, lugn och charmig katt. Den är ofta lekfull och lite clownlik.
 

 

Ett bra sätt att beskriva maine coonens temperament är vänlig. Den har lätt att komma överens med andra katter. Det kan givetvis finnas undantag, men i allmänhet är det lätt att ha en maine coon tillsammans med andra husdjur.

Ett roligt särdrag hos maine coonen är dess speciella läte. Den säger oftast inte "mjau" som andra katter, utan snarare "brrrp". Dessutom kan man ibland få höra ett mycket säreget kvittrande läte.

Maine coonen är en lättsam katt. Den är okomplicerad till sättet och sund i största
allmänhet.
 
 
 
En katt formad av hårt klimat och natur

 
Naturen är hårdhjärtad och den väljer ut de största och starkaste och de bästa jägarna för att garantera en ras fortbestånd. Maine Coonen är ett resultat av detta naturliga urval. Katten är anpassad till att leva i ett hårt klimat. Dess päls som är kraftig och motståndskraftig mot vatten har få motsvarigheter. Den är lång på de ställen  där den kan skydda mot regn och snö och kortare på de ställen den inte bör trassla in sig i undervegetationen. Pälsen är mjuk och behöver nästan aldrig kammas, en gång i veckan brukar vara helt tillräckligt för att hålla den i fin kondition. Den buskiga svansen, som katten sveper om sig när det är dags att sova hjälper också till att hålla värmen under kalla nätter. Öronen är mer pälsade än hos de flesta raser, både inuti och utanpå, för att skydda mot kyla och de har stor rörlighet. Stora, runda välpälsade tassar fungerar som snöskor. De stora ögonen och öronen är utformade för att ge bästa möjliga syn och hörsel. Den relativt fyrkantiga nosen är i sin tur utformad för att underlätta att gripa och hålla fast bytet och till att lapa i sig vatten.

Det finns undantag, men de flesta Maine Cooner utvecklas snabbt och öppnar ögonen och börjar gå och klättra tidigare än de flesta andra kattungar. De växer fortare och är välvuxna vid omkring ett halvt års ålder. Vid ca ett års ålder saktar den snabba tillväxten  av och fortsätter i betydligt långsammare takt till ca fem års ålder, då de är fullvuxna. De behåller emellertid mycket av kattungens lekfullhet.

Ljuden av en Maine Coon skiljer sig från vad som är vanligt hos andra katter. De har ett distinkt ljud som påminner om ljudet från en spelande gräshoppa. Detta ljud används i de mest skiftande avsikter, från att klaga på att maten inte är god eller tillräcklig, till att tala om för husse/matte att "nu vill jag leka": Maine Coonen älskar att leka och är specielt förtjust i att apportera. Den jamar inte ofta, men när den gör det sker det med en mjuk, tunn röst, som inte alls överenstämmer med kattens storlek.

När det gäller storleken på Maine coonen kan man få höra de mest fantastiska uppgifter. Historier om katter med en vikt upp till 20 kg är vanligt förekommande, men det rör sig i dessa fall om feluppskattningar eller extremt feta katter. Sanningen är att en fullvuxen hane väger mellan 6-10 kilo och en hona mellan 4 och 8 kilo. Dessutom kan de vara 1 meter långa.  Så visst är det en STOR katt!

Jämförelse mellan Maine Coon och Norsk Skogkatt.
Maine Coonen har en utveckling som åminner starkt om den Norska Skogkatten och där det naturliga urvalet varit utslagsgivande för vilka individer som skulle överleva. De exteriöra likheterna är påtagliga. Maine Coonen är dock mycket längre och mer rektangulärt formad än vad Skogkatten är.
 

 

 

 

Standard
 

 
Huvud :

Medelstort, brett med höga kindkotor, medellång näsa, nosen skall ge ett fyrkantigt intryck. I profilen lätt inbuktning. Välutvecklad haka.
 


 
Ögon :

Stora, sitter brett isär, lätt snedställda, ögonformen brett oval. Alla färger är tillåtna.
 


 
Öron :

Stora, breda vid basen, spetsigt avsmalnande med tofsar, högt ansatta, sitter brett isär och bör peka uppåt. Insidan är välklädd med långt, fint hår. Lodjurstofsar är önskvärda.
 


 
Nacke :

Ganska lång, kraftfull.
 


 
Kropp :

Lång, rektangulär, bred bröstkorg, kraftig benstomme.
 


 
Ben och tassar :


Långa, kraftiga. Stora, runda tassar. Tofsförsedda.
 


 
Svans :

Lång, bred vid roten och avsmalnande mot tippen med långt, yvigt hår.
 


 
Päls :

Pälsen anpassad till årstiderna. Tät, silkig, måttligt med underull, som täcks av de grövre, glatta täckhåren. Pälsen ska vara slätt hängande, inte fluffig. Den är kortare på huvudet, frambenen, och manken och längre på ryggen, magen, bakbenen och svansen. Yvig "haklapp" på bröstet samt örontofsar.

 

 

Felaktigheter:
Liten i storleken, klen till utseendet. Runt huvud. Rak eller konvex profil. Ingen markerad inbuktning. Rund, spetsig nos. Svag haka. Öron som sitter för brett isär, för fladdriga. för vinklade. Mandelformade ögon. Kort, satt kropp. Fin, lätt benstruktur. Kort svans. Päls med samma längd över hela kroppen.


 
Karaktärsdrag:
 
 

Denna "milda jätte", med sin tysta styrka är välbalancerad, lugn, social och inte aggressiv även om den är något dominant. Den är tillgiven och mycket fäst vid sin ägare. Den är lekfull, atletisk och en duktig jägare och den behöver utrymme.  Dessa härdade katter tål de hårdaste vintrar. De är lättskötta då en rejäl borstning en gång i veckan räcker.


 
 

Tillåtna raser för utavel: Inga.